.:: Just nu
Online: 15 | Inloggade: 24


.:: Chatt
Logga in för att skriva inlägg


.:: Våra partners







NYHETER FRÅN EWP


15 juli 2017 10:15
Sommarens Faror - Del 1 (Från 2016)

Untitled document

Reprisering av artikel från 2016

Förra sommaren så gjordes 2 artiklar i denna miniserie om "sommarens faror" Denna artikelserie repriseras i år då allt sommartid inte är vad man önskar och vad man tänkt. Getingstick och brännmaneter är ingen höjdare direkt. Men likväl så inträffar ett otal fall av nyss nämnda smått otäcka händelser. Visste ni förresten att det svenska namnet "geting" kommer sig av att huvudet är trekantigt och liknar huvudet på en get?

Inledning:

Sommaren innebär för de allra flesta en riktigt härlig tid, kanske den allra bästa på hela året! Det är ljust nästan dygnet runt, man umgås, badar, semestrar, fiskar, går på upptäcksfärder i det sommarfagra Sverige. Kanske en glass eller flera, färska jordgubbar, hallon, besök på en lantgård eller på Gröna Lund och eller Liseberg, båtturer i skärgårdarna.

Ja sommaren är bara underbar, även om det regnar och blåser allt som oftast, så minns man de fina varma dagarna med en klarblå himmel. Så lyckligt funtade är vi människor (tack och lov...)

Men det finns saker och ting som är mindre trevliga och devisen säger nästan alltid: "Man får ta det onda med det goda". Sommarlivet är inget undantag från detta. Farorna lurar överallt. Men vi ska ändå nämna att farorna här är ringa mot de som finns i varma länder. Nu börjar det brännas: Tanken är att vi ska lista bland annat farliga djur och företeelser som ändå finns i vårt avlånga land. Åskan som farlig företeelse har vi med redan sedan länge, så detta tar vi ej upp här.

Dessutom så listar vi andra saker som man absolut bör känna till för att minnet från sommaren ska förbli det alla vill ha på näthinnan: Ett ljusblått solgult svenskt sommarminne att bära med sig genom hösten, vintern, kanske resten av livet. Särskilt i barndomen och i ungdomen så fäster sig de starkaste minnena hos den unga delvis outvecklade individen.

Genom detta större kapitel så får du som kanske ung och oerfaren en ny inblick och kan undvika de största farorna och fällorna. Som äldre kanske du får nya kunskaper du ej visste innan. Av ordningsskäl så börjar vi med de farligaste djuren och tingen man kan råka utför och sedan går vi nedåt. Då det är ett mycket omfattande material så kommer det att delas upp i flera avsnitt!

1 - HUGGORM (Vipera berus)

KÄNNETECKEN:  Merparten huggormar är runt 60 cm långa. Huggormshanen blir oftast inte längre än 65 cm lång och honan ca 10 cm längre. Enstaka exemplar om cirka 100 centimeter är kända. Huggormens pupill är svart och vertikal, likt kattens, till skillnad från snokens runda. Området runt pupillen varierar från rödfärgad till bärnstensliknande.

Huggormen har oftast relativt ljus grundfärg, ofta ljusbrun, med ett mörkt sicksack-band längs ryggen. Det finns också helsvarta, melanistiska individer.  Ärftligheten är inte helt klarlagd, men fler hanar än honor är helsvarta eller har andra färgvarianter som ljusare grundfärg eller silvergrå till ljust gråblå.

 Det finns även normalfärgade former som saknar sicksackbandet. Nästan alla huggormar föds "normalfärgade", men en del blir mörkare med åren. Det förekommer också en rödbrun form som i regel är honor och dessa kallas ibland för äspingar. Även huggormsungar kallas ibland äspingar. Man ska inte förledas att tro att de unga ormarna är mindre giftiga. De har samma giftighet som vuxna individ

Svarta snokar och helsvarta huggormar är mycket lika varandra men går i fält att skilja genom att studera huvudet. Snokar har oftast en gul fläck på varje sida av huvudet vilket huggormen saknar. Färgen på snokens fläckar kan variera från gul till vit och vissa svarta snokar saknar nackfläckar. Huvudplåtarna skiljer sig också åt på de båda arterna.  Huggormen har tre större huvudplåtar medan snoken har fyra par och en oparig plåt. Huggormens huvud är även matt till skillnad från snokens glansiga.

GIFTIGHET & VERKAN:  Huggormen är den enda giftorm som förekommer vilt i Skandinavien. Ormars gift är en blandning av enzymer och har två funktioner; att döda bytet,men också underlätta spjälkningen av maten, som påbörjas redan innan bytet sväljs. Bytet består av små däggdjur, ödlor eller andra smådjur.

Ormgiftet verkar även på nervsystemet, och bytesdjuret dör oftast antingen på grund av inre blödningar eller på grund av att hjärtverksamheten eller andningen sätts ur spel.

På människan får bettet liknande effekter, men verkan är mycket mer lokal än hos en åkersork där giftet snabbt sprider sig i hela systemet. Familjen huggormar har ett cellförstörande gift (cytotoxin) som i första hand verkar på blodet och blodkärlen och som förstör blodkropparna och kapillärerna, så att blodet rinner ut i vävnaderna.

För vuxna är huggormsbett sällan livshotande, även om det har hänt att människor dött efter huggormsbett – då vanligen på grund av överkänslighet (anafylaktisk chock/allergichock). Ungefär vart åttonde år dör någon i Sverige på grund av huggormsbett – att jämföra med att det dör i snitt en person av getingstick varje år . 

Ungefär 200 personer per år söker läkarhjälp för huggormsbett i Sverige. Någonstans mellan en tredjedel och hälften av alla huggormsbett tros vara "torra bett" där ormen endast bitit utan att spruta in något gift. I dessa fall uteblir också symptomen av giftet.

UTBREDNING:  Huggormen är allmänt spridd över hela landet, även i fjällvärlden och i skärgårdarna. Man kan påstå att ormarna föredrar torr terräng som gräs och ljunghedar men man kan stöta på huggorm nästan var som helst.

VÅRDBEHOV: Man ska alltid uppsöka sjukhusvård efter ett bett av huggorm för att undvika allergichock och andra följdverkningar.

LÄNKNING: Läs mer om huggormen på Wikipedia:  https://sv.wikipedia.org/wiki/Huggorm

 

2 - Geting (Flera arter)

KÄNNETECKEN:  Getingar omfattar en stor grupp av insekter i gruppen "gaddsteklar" och finns i många arter, även i Sverige och de tillhör alla insekterna. Benämningen "geting" är helt igenom svensk då huvudets form är trekantigt och påminner om en "get". I utlandet så heter insekten "hvespe" (Danmark), "wasp" (England), "vespa", på latin. I Skåne kan man höra de äldre säga "vispa, vispingar" som bygger på den utländska benämningen.

De flesta getingar är sociala och bygger bon med flera individer, kan bli flera tusen men det finns även solitära getingar som bara blir ett fåtal. Getingarna har två par vingar som i viloläge hålls hopvikta längs med kroppen. Fasettögonen är njurformiga. Vuxna getingar äter frukt och nektar, men matar sina larver med tuggade insekter. Dessa insekter fångas vanligen i flykten av getingarna,  som är goda flygare med förhållandevis bra synförmåga. (Man kan sällan springa ifrån getingar som är mycket snabba då de har en topphastighet på mer än 60 km/tim) 

 Getingar har en gadd kopplad till en giftkörtel som inte lossnar vid stick, som hos honungsbin, därför kan gadden användas gång på gång.  Det är bara honorna som har gadd som kommer av den ombildade äggledaren.

Getingsamhället består av hanar, honor och arbetare (sterila honor). Svärmningen (parningen) sker under sommaren varefter hanarna dör. Efter övervintringen söker den befruktade honan upp en ny boplats där hon lägger de första äggen. När dessa kläckts till larver matar hon dem tills de utvecklats till arbetare, vilka sedan övertar driften av getingsamhället. Därmed övergår honan till att bli samhällets drottning, vilket betyder att hon helt ägnar sig åt att bli matad (av särskilda arbetare) och lägga ägg.

UTBREDNING: Getingen finns i så gott som hela landet och kan bygga sina bon i princip var som helst, bara platsen skyddar mot regn och kyla. Ett getingbo är någonting som (sociala) getingar bor i och finns i olika utseenden och placeringar. Boet byggs genom att getingen tuggar avgnagt trä med sin saliv så att det papperslika materialet bildas.

Fritt upphängda bon har sin öppning nedtill. I boet finns våningar av sexkantiga celler med öppningen neråt och som innehåller ägg, larver och puppor. Ett stort bo kan rymma flera tusen getingar.

Vanliga getingar bygger sina bon antingen under jord eller som bollformat tuggat papper som till exempel kan hänga under tak eller under trädgrenar. Bålgetingarnas bon är väldigt stora och grovt byggda med många synliga ingångshål. 

Jordgeting är inte en art, utan det namn som används för getingar som oavsett art byggt sitt bo under jord. Flera arter gör det mer eller mindre regelbundet, i Sverige vanlig geting, tysk geting (som båda även bygger bo ovan jord) och rödbandad geting som så gott som uteslutande bygger under jord. 

Även vissa solitära getingar bygger bon, men betydligt mindre sådana. Drottningen lämnar sitt samhälle på hösten för att övervintra i ett noga valt skrymsle. Men de övergivna hanarna och arbetarna blir vilsekomna och lämnar boet allt mer för att "kalasa" på sötsaker och gärna jäst frukt. Det är inte ovanligt att man i september - oktober kan se "berusade" getingar som hjälplöst kryper omkring bland fallfrukt på marken. De är också irriterande och ovälkomna "gäster" vid mat och kaffebord liksom på bagerier och andra ställen där sötsaker hanteras. Alla getingar i ett samhälle dör under hösten och endast drottningen överlever. Ett getingbo återanvänds aldrig som bo igen, utan ett helt nytt byggs upp våren och sommaren därpå.

GIFTIGHET & VERKAN: Giftet är olika starkt beroende på arten men är ungefär lika giftiga men stick från en bålgeting kan vara litet tuffare. En annan avgörande sak är antalet stick man kan få och getingstick kan vara dödande om de blir för många eller om man är allergisk.

Varje år blir många svenskar stuckna av getingar. För de flesta betyder dessa stick smärta och obehag som vanligtvis pågår i några timmar. Symtomen kan bestå av rodnad, svullnad och klåda vid området runt bettet. Vissa människor är dock allergiska mot insektsbett, s.k. insektsallergi eller getingallergi.

VÅRDBEHOV:  Man ska omedelbart uppsöka sjukhusvård om man är överkänslig, fått stick i halsen (kvävningsrisk) eller vid många stick för att undvika allergichock och andra följdverkningar.

Särskilt vid stick i svalget och halsen är det mycket brått med att få vård då luftvägarna kan täppas igen av svullnad och kvävningsrisken blir hög.

LÄNKNING:  Läs mer om getingar på Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Getingar

Läs mer om hur du undviker att bli stucken och hur du behandlar getingstick och andra insektsstyng: http://www.medeca.se/allergi/getingallergi

 

3 - Fjärsing (Trachinus draco)

KÄNNETECKEN: Kroppen är långsmal och ihoptryckt. Den kan bli upp till 53 cm lång och väga 1,8 kg (vanligtvis mindre).Färgen är grön till gröngul och brun, ofta med blå till svarta tecken. Den har två ryggfenor. Den främre är liten, med giftiga fenstrålar. Det finns även en giftig tagg på gällocken. 

UTBREDNING:  Fjärsing är en allmänt förekommande fisk utmed hela västkusten från Skåne i söder till norra Bohuslän. I södra Östersjön är den allt mer sällsynt. Öster om Bornholm förekommer den knappt alls, ej heller på ostkusten.

Fjärsingen förekommer vanligtvis på sand eller lerbottnar ända ned till mer än 100 meters djup och kan utgöra en fara när den ligger halvt nedgrävd i sanden så att badande kan trampa på den. De uppåtriktade gifttagarna på ryggen penetrerar lätt fotsulan.

Om ett område är rikt på fjärsing kan man bada med foppa-tofflor eller liknande, som ger ett visst skydd, även om detta kanske kan uppfattas som otympligt och föga "häftigt" bland barn och ungdom.

GIFTIGHET & VERKAN: Giftet är oftast inte dödligt för människan, men vållar svåra smärtor. Det påminner om huggormens, se ovan men är nedbrytbart vid temperaturer över + 60 grader.

Man kan snabbt hälla hett vatten, kaffe , te över sticket och spridningen av giftet avbryts då giftet som är äggvite-baserat koagulerar. Man kan få lättare brännskador av denna första behandling men kan vara att föredra. Men det är dock ingen garanti så man bör komma under vård så snart som möjligt om man blivit stucken och känner smärta.

VÅRDEBEHOV: Man bör snarast komma under vård så ta som regel att uppsöka sjukvården så snart man blivit stucken

ANVÄNDNING: Fjärsingen är trots sin giftighet en mycket god matfisk som anses som en delikatess på många håll. På finare resturanger så serveras den gärna pankofriterad med skarpsås, små potatis och en sallad.

Giftet förstörs vid upphettning (över + 60 grader), men taggar och giftkörtlar har avlägsnats vid filéandet och det fasta fiskköttet är vitt, även efter tillagning.

LÄNKNING: Läs mer om fjärsingen på Wikipedia:  https://sv.wikipedia.org/wiki/Fj%C3%A4rsing

I nästa avsnitt - Del 2 så tar vi bland annat upp fästingen som är ett allt mer utbrett plågoris i Sverige.

 

Källa: Wikipedia & eget material.

Skribent: S. Johansson


Skriv en kommentar
Du måste vara inloggad för att kunna skriva en kommentar


Kommenterar till den här nyheten (0):




Fler nyheter