.:: Just nu
Online: 180 | Inloggade: 41


.:: Chatt
Logga in för att skriva inlägg


.:: Våra partners







NYHETER FRÅN EWP


16 juni 2021 19:36
De nya invasiva arterna Del 1

Untitled document

Vår flora och fauna såväl på land som i haven har präglats av en stabil och bara en sakta förändring genom årtusenden. Detta har skapat unika och endemiska (lokala unika arter för en viss plats) arter som har sin plats i sitt habitat. Ett habitat är en nischad livsmiljö där varje art har "sin plats" så att säga. Fram till 1900 talets början har denna ordning varit stabil. Men framförallt sedan 70-talet och fram till våra dagar har en allvarlig förändring skett där nya arter snabbt etablerats på BEKOSTNAD av de inhemska arterna.

De nya invasiva arterna har kommit till Sverige avsiktligt som t.ex. Björnlokan som var en populär prydnadsväxt vid förra sekelskiftet. Frön och blomställningar har sedan spridits över större delen av landet. Mer om jättebjörnlokan, som den också heter finns redan presenterad i "Sommarens Faror" del 2 HÄR

Men inte bara denna växten har brett ut sig på andra arters bekostnad. Även arter som amerikansk lupin, sjögull, parkslide och jättebalsamin är andra invasiva växter som man försöker bekämpa. Bland djuren som avsiktligt och oavsiktligt invaderat Svensk fauna är minken som kom hit på 30-talet för pälsens skull. Men mest känd av alla avskydda arter är nog mördarsnigeln som är trädgårdsälskarens fiende Nr 1! Denna kom hit i mitten av 70-talet med ett parti tagetes till Påarp utanför Helsingborg.

Orsaken till att de nya arterna nått oss är den omfattande globala trafiken som sker med flyg, fartyg, tåg och lastbilar som främsta spridare. Men även personbilar kan avsiktligt eller oavsiktligt sprida nya arter. Ett inhemskt exempel är mjölkörten som är en inhemsk växt. Denna finns utmed banvallar på järnvägen och vägrenar och inte för inte så kallas denna för "rallarros".

Men den andra stora orsaken till spridningen norrut, för alla kommer som regel söderifrån är då den globala temperaturen stiger. Därmed så flyttas nordgränsen för sydliga arter allt längre norrut för vart år, -tyvärr. Många arter redovisas här och materialet är digert vilket innebär att något fel kan smyga sig in. Vi reserverar oss för detta.

Låt oss ta detta från början:

 Mördarsnigel - Bildkälla HÄR

Mördarsnigel - Spansk eller fransk skogssnigel

Spansk skogssnigel (Arion vulgaris), populärt kallad mördarsnigel, är en art i familjen skogssniglar. Den är ungefär lika stor som svart skogssnigel (Arion ater) och har rödbruna färgnyanser. Den spanska skogssnigeln lever av döda och levande växter samt på kadaver. I och med att den spridits passivt genom att ägg och sniglar följer med transporter av plantor, jord och trädgårdsavfall så har den introducerats och etablerat sig långt utanför sitt ursprungliga utbredningsområde, och då den på många håll uppträder invasivt har den blivit till ett gissel för många odlare och i trädgårdar. Öknamnet mördarsnigel kommer dock främst av att den liksom en del andra snigelarter äter as, bland annat döda individer av den egna arten.

Arten har nått Sverige med grönsaker och trädgårdsväxter och fått stor spridning. Det första dokumenterade fyndet i Sverige gjordes 1975 i Påarp nära Helsingborg i en sändning med tagetes som skulle säljas vidare till konsumenter i södra Sverige. Året efter iakttogs spansk skogssnigel i Askim i Göteborg. 

Fram till mitten av 1980-talet var ökningen av fynd långsam, men från och med 1987 har ökningen och expansionen varit snabb. I början av 1980-talet observerades den i Bohuslän och Dalarna och det första kända fyndet från de östra delarna av Sverige gjordes 1983 i Sköldinge i Södermanland. Somrarna 1984 och 1985 var regniga i Göteborgstrakten och det var därifrån som de allra första rapporterna om stora antal och svår skadegörelse av växtlighet rapporterades. Trots detta gjordes inga fynd i Halland och Småland förrän 1986.

1988 kom de första rapporterna om arten från Stockholmstrakten och från början av 1990-talet började den att etablera sig längs Östersjökusten. Idag finns den på de flesta orter i Götaland och Svealand upp till mellersta Värmland och mellersta Dalarna, med kolonier längre norrut kring Östersund och Vilhelmina, -men även längs Norrlandskusten, där fynd har konstaterats ända upp till Skellefteå. Spridningen har initialt skett via infekterad jord från bland annat tagetes som är en populär ettårig prydnadsväxt i de flesta svenska trädgårdar. I jorden följde ägg av den iberiska skoggsnigeln, som den även heter, och dessa har sedan kläckts ut i sommarvärmen och bildat bestånd av sniglar.

Dessa sniglar har sålunda fått en ohämmad spridning i stora delar av landet där gynnsamt odlingsklimat tillåter sydliga växter. Stationära övervintrande bestånd som levande individ och ägg bidrar till att arten fått ett starkt och i princip outplånligt fäste i Sverige.

Regniga blöta somrar är extremt gynnsamma för sniglarna som snabbt förökar sig flera gånger om. Rapporter om såphala vägar där snigeln är rikligt förekommande rapporteras in med jämna mellanrum. Man har t.o.m. fått sanda för att hålla ned snigelplågan på sina håll.

Spridningsvägar:

Arten sprids framför allt passivt genom att ägg och sniglar följer med transporter av plantor, jord och trädgårdsavfall. I mindre områden sker även spridningen aktivt genom egna förflyttningar. Täta populationer uppträder alltid i tätbefolkade områden och man har kunnat påvisa att arten först etablerar sig i en ring runt tätorter, det vill säga i villaförorter för att sedan sprida sig in i tätorten. Därifrån har sedan populationer spridit sig och det finns idag lokalt även täta populationer i naturen långt från tätbefolkade områden.

Utseende:

Arten är till det yttre mycket variabel. Vanligast är den gråbrun till rödbrun och längden uppgår i många fall till mer än 12 cm, av upp till en tummes tjocklek. Förväxlingsrisken med andra sniglar är stor, främst med röd skogssnigel (Arion rufus), bruna former av svart skogssnigel (Arion ater) och Arion lusitanicus. En annan snigel som ibland tros vara spansk skogssnigel är pantersnigel (Limax maximus) som drar uppmärksamheten till sig på grund av sitt exotiska utseende.

Snigelns brunröda färg beror på pigmentet rufin som bildas i körtelceller i huden och kan avsöndras med snigelns slem. Då spansk skogssnigel är mycket variabel till det yttre och utseendemässigt också i det närmaste identisk med röd skogssnigel krävs det anatomiska undersökningar för att verkligen fastställa vilken snigelart det handlar om. Som exempel kan nämnas att av i storleksordningen 1200 exemplar som allmänheten sände in under 1980-talet till Göteborgs Naturhistoriska Museum, i tron att det var spansk skogssnigel, var bara cirka 40 % av den arten.

Snigelns biologi:

Den spanska skogssnigeln har en stor fortplantningspotential bland annat eftersom den är hermafrodit, alltså tvåkönad. Normalt parar sig sniglarna med varandra och utbyter då spermier, men den kan också befrukta sig själv. 

En annan orsak är att den producerar stora mängder ägg. Det kan räcka med att en enda individ, eller till och med ett enda ägg, kommer till en ny plats för att en ny talrik population ska uppstå.

I Sverige är livscykeln ett år och de vuxna (adulta) individerna som fortplantar sig under sommaren och hösten dör vanligtvis i oktober. Dock övervintrar ungdjuren (juveniler), det vill säga de som inte blivit könsmogna, och gräver ner sig, på upp till 10 cm djup för att övervintra i marken. 

De kan också övervintra i komposter och liknade. De kommer sedan fram i april-maj och därmed kommer fortplantning och äggläggningen snabbt igång. Äggen liknar små vita kulor, 3–4 mm i diameter och läggs ofta i klumpar, vanligtvis i grupper om 20-30 stycken men även mer än 100 ägg har observerats. 

Äggen kläcks efter 1-2 veckor. Äggsamlingar kan hittas på olika gömda ställen i trädgården. Äggen läggs på grunt djup och återfinns som små genomskinliga pärlor vid ex ogräsrensning kring stenar och i rabatter. Sniglarna väljer ställen där äggen är skyddade mot uttorkning. 

De blir könsmogna efter 5-6 veckor, men detta kan ske tidigare om förhållandena är gynnsamma med fuktigt väder och god tillgång på föda. En utbredd myt gällande sniglarnas fortplantning är att en snigel lägger ägg kort före sin död.  Detta är felaktigt eftersom snigeln lägger sina ägg så fort de är mogna och alltså inte bär runt på mogna ägg för att lägga dessa i dödsögonblicket.

De är beroende av hög luftfuktighet och därför mest aktiva om natten eller dagtid vid regnväder. Vid torka håller de sig i hålor i marken. Under längre torrperioder decimeras populationen kraftigt.

Det finns indikationer på att den spanska skogssnigeln kan hybridisera med svart skogssnigel, men det saknas än så länge slutgiltiga bevis för denna hybrid. Populärt kallas hybriden för "supersnigel" eftersom den skulle vara lika glupsk som sin spanska anfader och ha förmåga att tåla de svenska vintrarna.

Bekämpning:

Det finns flera sätt bekämpa spansk skogssnigel. Det effektivaste är att klippa huvudet av snigeln. En vass plåtbit monterad nederst på ett skaft och att hugga av den på skölden eller i mitten eller med sekatör är bäst. Andra metoder är ölfällor och att frysa ned sniglarna i en frys. 

Eftersom arten kannibaliserar dras andra sniglar till dödade sniglar. Utöver detta finns även olika former av hinder för att inte sniglarna ska nå vissa områden. Dessa hinder kan vara mekaniska, elektriska eller dylikt. Om dessa hinder har någon större effekt är oklart. På marknaden finns också många preparat baserade på järnfosfat blandade med smakämnen som gör att snigeln äter produkten. 

Järnfosfat förstör sniglarnas mag- och tarmsystem, och får dem därför att svälta ihjäl inom några dagar. Det är dessvärre kostsamt och vid större mängder är det bara ett mindre antal som dör. Vid stora populationer kan de vara helt omöjliga att utrota och det som mest påverkar beståndets storlek verkar vara mängden nederbörd – ju mindre nederbörd desto färre sniglar.

Man har på senare tid utvecklat ett biologiskt bekämpningsmedel med nematoder, en slags parasiter som vattnas ut där man har angrepp av snigeln. Dessa blir då "sjuka och nematoden kan även överföras till friska sniglar från en sjuk individ på så sätt så kan metoden bli lite av ett "självspelande piano". Ännu är detta på försöksstadiet för att undersöka så att inte andra arter oavsiktligt drabbas av medlet och det är dyrbart, - se nedan.

Det finns även djur som i vissa fall äter arten, som igelkottar, grävlingar, vildsvin, skalbaggar och vissa fåglar, speciellt myskanka och springanka. Det är dock stor individuell variation bland dessa fåglar, vissa individer äter inte sniglar i någon större utsträckning. 

Det förekommer sålunda ytterligare även ett biologiskt bekämpningsmedel, nämligen rundmaskarten Phasmarhabditis hermaphrodita som tillhör nematoderna. Maskarna parasiterar på sniglar som dör inom en till tre veckor efter att den infekterats. Användandet av detta biologiska bekämpningsmedel tilläts i Sverige först 2008. Det är dock kostsamt och bör endast användas i cykler som sammanfaller med sniglarnas utveckling.

"Mördarsnigelns otursdag":

En driftig trädgårdsodlare i Halländska Varberg gjorde ett upprop i sociala medier för en tid sedan och har skapat "Mördarsnigelns otursdag"! De normalt så fredliga privata trädgårdsodlarna är verkligen på krigsstigen och uppmanas genom uppropet att vara sanna "terminators - mordmaskiner"! Tanken är att gå ut minst en dag varje sommar och leta upp sniglarna samt klippa sönder dessa. Idén är god och kan lindra snigelplågan men en fullständig utrotning lär aldrig kunna ske.

Mördarsnigelns framfart orsakar miljonskador och sorg hos de flesta trädgårdsodlare där sniglarna snabbt kan utplåna allt mödosamt arbete med blommor och köksväxter på blott ett par dygn. Frustrationen och ilskan över detta gissel är därmed stor som krasst sett orskades av en viss försummelse och slarv av dåtidens ansvariga exportörer respektive importörer av trädgårdsväxter. Som förmildrande omständigheter var att snigelns framfart då var okänd på våra breddgrader.

Den ingår naturligt i faunan nere i Sydeuropa såsom Grekland, Italien, Frankrike, Spanien och Portugal. Men hos oss är den en invasiv art och ska bekämpas som en sådan!

Användningsområde:

Spansk skogssnigel går även att äta, men detta kräver att den sköljs, rensas och kokas så grundligt att det i de allra flesta sammanhang inte är mödan värt. Tidningarnas Telegrambyrå publicerade i juli 2007 ett recept på mördarsnigel-toast, där krögaren David Kallós poängterade att han efter bästa förmåga försökt kamouflera snigelns egen smak med hjälp av olika kryddor. Så vare sig råvaran eller receptet kommer därmed att vinna någon terräng i de bredare folklagren framledes...

Wikipedia om mördarsnigel HÄR

Japanskt jätteostron - Bildkälla 

Japanskt jätteostron:

En marin invasiv art är det japanska jätteostronet som i motsats till snigeln ovan är närmast en "välkommen art" i vår fauna eftersom detta är en sann delikatess och det rankas mycket högt på finare restauranger!

Ostronet odlas på många håll i världen och även lokalt i Europa och har sannolikt nått svenska vatten genom larver som förts med havsströmmarna i det allt varmare havsvattnet eller via båtarnas ballasttankar som fylls och töms med jämna mellanrum.

Ett fartyg ska ha en jämvikt och större båtar är utrustade med ballasttankar för att fördela tyngden beroende på mängden last eller avsaknaden av detsamma, för att så stabilisera fartyget i trafiken på haven. Inte allt för sällan kanske ballasttankarna fylls i t.ex. Medelhavet för att sedan tömmas i Skagerack eller Kattegatt på väg till någon hamn för att lastas. Larver kan då följa med från stället där tankarna fylldes och sprids nu till nya ställen.

Kännetecken:

Det japanska jätteostronet har i jämförelse med det europeiska ostronet (Ostrea edulis) en mer långsträckt form. Ostronens utseende kan dock variera beroende på deras levnadsmiljö, till exempel vilket underlag de sitter på och om de sitter fritt eller många tätt tillsammans. Ostron som sitter tätt blir taggigare och mer avlånga är ostron som sitter fritt. 

De fullvuxna ostronen blir mellan 8 och 40 centimeter långa. Exemplar större än 30 centimeter är dock ovanliga, oftast är storlek upp till omkring 20 centimeter. Skalets halvor har något olika form, den undre halvan är skålformad medan den övre är mer konkav. Kanten är vågig och ofta mycket vass. Ett kännetecken är att skalet har purpurfärgade streck, vilka är tydligast på yngre ostron som är under 5 centimeter stora.

Utbredning:

Ostronets latinska namn är (Magallana gigas, tidigare: Crassostrea gigas), vilket är ett ostron som ursprungligen kommer från västra Stilla havet, men som genom odling har introducerats även till andra delar av världen, däribland till europeiska vatten. 

Det är det mest odlade och ekonomiskt viktiga ostronet i världen. Ostronet odlas ofta eftersom det både har egenskapen att vara snabbvuxet och är tåligt mot sjukdomar. I en del områden där ostronet har inplanterats har det etablerat naturliga bestånd och kommit att betraktas som en invasiv art. Japanska jätteostron kallas även för stillahavsostron och på restauranger serveras de ofta som "fine de claire".

Ostronets ursprungliga utbredning är havsområden i västra Stilla havet, utanför Kina, Korea och Rysslands östra kust samt omkring Japan. För odling har ostronet införts till andra områden, som Nordamerikas västkust, Sydafrika, Australiens sydvästkust, Nya Zeeland och västra Europas kusttrakter, inklusive omkring Brittiska öarna, norrut till Norge och längs Sveriges västkust. Ostronet finns även i Medelhavet.

I Sverige så märktes den nya arten under slutet av 00-talet men har blivit allt mer påtagligt synlig utmed hela västkusten under 2020-talet. Larverna förs med havsströmmarna och på så sätt så når ostronen nya habitat (levnadsområden). I Östersjön torde salthalten vara för låg så Öresund lär vara gräns för ostronet i vårt land.

Levnadssätt:

Japanskt jätteostron har ett frisimmande larvstadium och lever som fullvuxen fastsittande på klippor eller stenar och andra fasta underlag, däribland även andra ostron och blåmusslor, men kan också hittas på sandiga eller leriga bottnar. Ostronen kan bilda rev. Vanligen lever de på ganska grunda vatten, men kan leva ner till 40 meters djup.

Ostronet är tåligt och klarar vattentemperaturer från minus 5 grader till plus 35 grader och en salthalt på 10 till 40 promille. För reproduktionens skull behövs en vattentemperatur på minst 20 grader. Om vattentemperaturen går över 26 grader påverkas reproduktionen negativt. Salthalten bör för en så framgångsrik reproduktion som möjligt vara mellan 23 och 36 promille. I Östersjön är salthalten för låg (2-10 promille) för att ostronet skall kunna finnas där.

Det japanska jätteostronet kan växa till 7–10 centimeter storlek under det första levnadsåret och även fortplanta sig redan under detta år om förutsättningarna för det är de rätta. Ostronet har förmågan att byta kön och om det är en hane eller en hona beror ofta på levnadsvillkoren. Ostronen livnär sig som filtrerare och när det finns gott om föda blir fler musslor honor medan sämre tillgång på föda gör att fler musslor blir hanar. 

Orsaken är att det kräver mer energi att bilda ägg än spermier. Därtill finns även ostron som är hermafroditer, det vill säga både hane och hona.

Bekämpning:

Ännu är arten för "ny" för att man ska utröna huruvida den skadar det övriga marina livet utmed västkusten i Sverige. Man företar fältstudier för att se hur detta välsmakande nytillskott i den marina faunan har för inverkan på det marina djurlivet. En form av "bekämpning" lär bli att man försöker äta upp dessa och skatta bestånden mycket hårt. Framtiden får utvisa hur det hela förhåller sig med arten kontra andra djurarter.

 Användningsområde:

Ostronet är en sann delikatess för "de finare borden" och handelsnamnet är "fine de claire" vilket skvallrar om ostronets ytterst höga status! De avnjuts som de är serverade på en isbädd, levande tillsammans med några droppar citron eller en finare vinegrett på balsamvinäger och charlottenlök. Amerikanerna föredrar gärna Tabasco, -den flytande pepparkryddan! Drycken till är som sig bör en torr Champagne eller annat bättre torrt mousserande vin, alternativt vanligt torrt vin, utan bubblor, eller med mineralvatten.

"Fine de claire" bildar även toppen på en skaldjursplateau där även skaldjur då ingår såsom langust, hummer, havskräftor (även kallat "kejsarhummer") samt färska räkor. Det är alltså en lyxråvara som vi talar om! Ostronet kan även tillagas genom att flamberas, stekas, rökas eller grillas eller användas som tillbehör i finare fiskrätter. Detta är sålunda en invasiv art som kanske kan skördas för de framtida festerna och förhoppningsvis kanske ej utgör någon skada för det övriga marina djurlivet i Sverige...

Wikipedia om Japanskt jätteostron HÄR

 Mårdhund Bildkälla 

Mårdhund och lite om rabies:

Vi har hittills talat om relativt små men betydelsefulla främmande arter men det finns betydligt större djur som ej är välkomna, till skillnad från kanske ostronet ovan.

Mårdhunden och stenmården (vilken vi återvänder till nedan), är två oerhört söta djur som lätt kan ge en riktig "söt-chock" när man ser dessa men tyvärr så bedrar skenet rejält. För bägge är de två icke önskade skadedjur som gör såväl stor skada på övrig fauna samt även betydande ekonomiska skador primärt vilket gäller stenmården.

Den första, mårdhunden är en "invandrad" art från öster som spridit sig från Ryssland via Finland till Sverige. Utöver att den gör stor skada genom att plundra inhemska fågelbon och äta djurungar, så kan den även bära på den ytterst fruktade sjukdomen RABIES. Rabies är en fruktad nervsjukdom som kan ta lång tid att diagnosticera. När den väl bryter ut med sina kännetecken väntar en ohygglig död då inga kända botemedel finns.

Den kallades i äldre tider för "vattuskräck" då man krampar, utsöndrar fradga och är paralyserad av törst och skräck. Därför så ska man vaccinera sig mot rabies när man reser utomlands i främst östra Europa, Afrika och Asien. En viktig sak att tänka på är att snabbt få motmedel om man blivit biten av en hund eller ett annat djur då det just kan bära på rabies. 

Sverige och Storbritannien anses tillsammans med Norge och Island, i vårt närområde, vara så gott som helt fritt från denna fruktade smitta som överförs via kroppsvätskor och saliv från infekterade djur vid bett eller öppna sår. Man ska sålunda ALDRIG klappa eller låta främmande hundar slicka på en när man är utomlands i de länder där rabies förekommer! 

Wikipedia om rabies HÄR 

Mårdhund:

(Nyctereutes procyonoides) är ett hunddjur som placeras som ensam art i släktet Nyctereutes. Den har sitt ursprungliga utbredningsområde i östra Asien men har introducerats längre västerut där den spridit sig och idag förekommer i Norden, norra Europa och längre söderut i Östeuropa. Den är trots sitt trivialnamn inte nära släkt med mården.

Det ursprungliga beståndet i östra Asien har minskat främst på grund av jakt, pälshandel och habitatförstöring. Det introducerade beståndet i Västeuropa bedöms istället på många håll som en potentiellt skadlig invasiv art. 

Utseende:

Djuret ser ut som en korsning mellan hund och tvättbjörn (det engelska namnet är också raccoon dog). Liksom tvättbjörnen har arten en svart ansiktsmask och en spetsig nos. Beskrivs även som en tjock räv med korta ben. Kroppen (huvud och bål) är 30 till 67 centimeter lång (genomsnitt 58 cm) och skulderhöjden ligger runt 20 centimeter. 

Till detta tillkommer en 5 till 23 centimeter lång svans (genomsnitt 17 cm). Pälsen är gulbrun vid buken och sidorna och svartbrun på ryggen på grund av flera inblandade svarta hår. På andra ställen kan det finnas rödaktiga eller gråaktiga skuggor. Pälsen är under vintern tätare och tjockare men har samma färg. Vikten är mellan 2,9 till 12,5 kilogram, den högre vikten framför allt på hösten inför vintervilan. 

Den europeiska populationen är med en genomsnittlig vikt av ungefär 6,2 kg tyngre än den ursprungliga asiatiska populationen som oftast väger 4,5 kg. Honor är bara lite mindre och lättare än hanar.

Utbredning:

Mårdhundens ursprungliga utbredningsområde ligger i sydöstra Sibirien, Mongoliet, östra Kina, i Japan och så långt söderut som norra Indokina. Under 1800-talet fördes några individer till västra Ryssland för att uppfödas i pälsfarmer. Snart upptäckte man att djuret utvecklar den eftertraktade vinterpälsen bara i naturen. Därför sattes i Ukraina mellan 1928 och 1950 omkring 10 000 individer ut i naturen. Därifrån vandrade arten åt väst. I Finland hittade man de första mårdhundarna 1931, i Sverige 1945, i Rumänien 1951, i Polen 1955 och i Tyskland 1960. 

Levnadsvanor:

Artens habitat varierar beroende på utbredningsområde och årstid men den vistas alltid nära vattnet och den behöver under hösten regioner med bär eller frukter. Mårdhunden lever i Japan i lövfällande skogar, i städsegröna skogar med hårdbladsväxter, på jordbruksmark och nära människans städer. Den undviker täta skogar i östra Sibirien och hittas där främst på ängar och i kultiverade regioner.

I Europa lever mårdhunden under våren och sommaren ofta i fuktiga skogar nära vattenansamlingar. Under hösten flyttar den vanligen till hedområden med många bär. Ett undantag är den finska skärgården. Där vistas arten i barrskogar som är rika på kråkbär.

Som enda medlem i familjen hunddjur går mårdhunden i ide. Den sover inte någon egentlig vintersömn, men har en kraftigt nedsatt aktivitet. Det viktiga fettlagret som den har skaffat sig under hösten ska räcka länge, så den lämnar boet bara tillfälligt under vintern. I södra Finland sträcker sig vintervilan från november till mars. Vid andra årstider är mårdhunden aktiv på natten och mycket skygg. Bara under våren syns den ibland på morgonen när den solbada.

Mårdhundar är allätare, vilket inte minst deras för hunddjur ovanligt långa tarm vittnar om. Födans sammansättning varierar beroende på årstid. Till deras föda räknas smågnagare, fåglar, fiskar, groddjur, snäckor och insekter samt bär, nötter och andra växtdelar. Bär och frukter dominerar under sensommaren och hösten. Ofta äter djuret ägg från fåglar som häckar på marken och den tar även as.

Fortplantning:

Arten lever monogamt och har samma partner hela livet. Ibland vilar andra vuxna djur som inte har en närmare relation tillsammans men de letar var för sig efter föda. I Finland observerades dessutom hanar som vandrade en längre sträcka gemensam men samma beteende dokumenterades inte för individer av olika kön. Parningstiden sträcker sig oftast från februari till april - ännu senare efter kalla vårar. Efter en dräktighetstid på 59 till 64 dagar föds fyra eller fem (Japan) respektive omkring nio (Finland) blinda och nästan nakna ungar.

De blir seende efter knappt två veckor. Ungarna diar upp till två månader (30 till 40 dagar). Bägge föräldrarna tar tillsammans hand om ungarna. Könsmognaden infaller efter 9 till 11 månader. Lyan övertas ofta från ett annat rovdjur som räv eller grävling. Man har till och med iakttagit mårdhundspar som använde boet tillsammans med grävlingar. I mjuk sandjord kan mårdhunden också gräva ut lyan själv. De äldsta vilda mårdhundar som registrerades var 5,5 (hane) respektive 7,5 (hona) år gamla. I fångenskap kan de leva 14 eller fler år.

En invasiv art:

På många håll i Europa där arten expanderar bedöms den som en potentiellt skadlig invasiv art. Den bedöms utgöra ett hot för småviltsfaunan, framförallt markhäckande fågel, och kan även sprida rabies och dvärgbandmask. I Sverige har den klassats som ett skadedjur och man försöker stoppa artens expansion från Finland. De individer som redan förekommer i landet övervakas numera noga och jakt är tillåten året runt.

Övervakningen görs av Mårdhundsprojektet och sker med lockmedel och kameror i Tornedalen där det kontinuerligt kommer in djur från Finland och vid de andra kusttrakter där invandring befaras (Norra kvarken, Roslagen och Öresund). För att söka upp djur på svensk mark används också GPS-sändarförsedda steriliserade mårdhundar (så kallade Judasdjur).

Målet för projektet är att det inte ska finns några andra djur än de steriliserade övervakningsdjuren vilda i Sverige. Arbetet bedrivs i samarbete med Norge och Finland.

2021 noterades det att Mårdhundsprojektet varit framgångsrikt i Sverige. I början av 2010-talet togs årligen ett hundratal mårdhundar i Sverige, och de var då i regel födda i Sverige. Tio år senare tas vårligen mindre än 20 mårdhundar, och de är då födda i och invandrade från Finland.

I Finska Lappland finns ett liknande projekt som i Sverige med kameraövervakning, judasdjur, fällfångst och jakt med målet att förhindra spridning till Norge och Sverige. I Finland är arten ett populärt jaktbyte, och enligt Svenska jägareförbundet skjuts där 150 000 exemplar om året.

I Danmark påträffades den första mårdhunden 1980, och den har senare iakttagits både på Jylland, Fyn och Själland. I början av 2010-talet beräknades det finnas cirka 100 mårdhundar i landet, vilket fram till 2018 stigit till 2 000–3 000 exemplar[16] och året därpå till 5 000–6 000 exemplar – mestadels på Jylland. Viltvårdares försök att utrota den invasiva arten har motverkats av mårdhundens större fruktsamhet i Danmark, där den i snitt får elva valpar per kull istället för det normala sju.

Användningsområde:

Mårdhundens päls är eftertraktad och föds upp o ch jagas för dennas skull. En speciell vinterpäls, vit i färgen utvecklas bara om mårdhunden får leva fritt varpå stora mängder föddes upp i Ryssland för att sedan släppas ut i det fria. När de sedan anlade vinterpäls så fångades de in och slaktades. I Japan har mårdhunden en ikonstatus.

Om mårdhunden på Wikipedia HÄR

 Stenmård - Bildkälla

Stenmården - glupsk nykomlng i svensk fauna!

Ännu ett ovälkommet tillskott tycks nu vara på väg att etablera sig i södra Sverige och det handlar om stenmården som är ännu ett djur i kategorin "sötchock". Men skenet bedrar även här då detta djuret är ett sådant med märkliga matvanor! De tuggar gärna i sig elkablar och på Europeiska kontinenten orsakar detta miljardskador varje år.

Djuret är oskyggt och lever till skillnad från den svenska mården gärna nära oss människor och därmed såväl nära bebyggelse som fordon. Den stora otrevligheten är att de tycks älska elkablar, särskilt i bilar.

Orsakerna är ej helt klarlagda men man misstänker i en av teorierna, att det finns tillsatser i gummit som tydligen påminner om föda som stenmården gärna sätter i sig. I vissa oljor för kablarna kan extrakt av fisklever vara tillsatta.

Dessutom finns snarlika tillsatser som är syntetiska som råkar sammanfalla så att de avger en snarlik lukt och smak. Följden blir allt från motorstopp till omfattande bildbränder eller ännu värre, - husbränder, allt orsakat av detta pigga lilla djuret!  Men en annan teori finns längre ned om vad som orsakar stenmårdens udda och fördärvliga beteende!

Hur stenmården kommit hit är ej klarlagt men sannolikt har de varit fripassagerare i gömslen på bilar och lastbilar från kontinenten. Idag så har fynd som misstänks klassas som en etablering lokaliserats i nordöstra Skåne mot gränsen till Småland och Blekinge.

Kännetecken:

Stenmården påminner om skogsmården men har en något längre svans, ett längre avsmalnat huvud och mindre, mer avrundade öron som också sitter bredare isär. Dess nos är ljus persikofärgad eller gråaktig till skillnad från skogsmårdens som är svart eller gråsvart. Tassarna är inte lika pälsbeklädda vilket gör att de inte ser lika breda ut som skogsmårdens, och trampdynorna är synliga även på vintern. 

På grund av sina kortare ben har den ett annat rörelsemönster än skogsmården och den rör sig mer krypande som en iller. Pälsen är gråbrun med gråvitaktig underull och mörkbrunt stickelhår. Den har en rent vit halsfläck som är kluven baktill. Den övre kindtandens ytterrand är konkav. Kroppslängden är omkring 45 centimeter, exklusive svanslängden på omkring 25 centimeter. Vikten är upptill 1,3 kg för honan och 1,7 kg för hanen.

Fortplantning:

Parningssäsongen äger rum i juli till augusti. Likt de flesta mårddjur har den fördröjd fosterutveckling, och de 1-5 (vanligen 2-3) ungarna föds i mars till början av april. De blir könsmogna vid ungefär 1 års ålder. Medellivslängden är omkring 3 år; som högst kan de bli 10 år gamla i frihet, och upp till 20 år i fångenskap

Utbredning:

Stenmården förekommer i större delen av södra och i hela mellersta Europa, och österut med vissa avbrott till nordvästra Kina, Afghanistan, Pakistan, Indien, Nepal och Bhutan. År 1998 påträffades den också första gången i Burma. Den saknas i stora delar av norra Europa, inklusive Storbritannien, men är vanlig i Danmark och det finns en mycket liten population i Sverige. I USA har förrymda pälsdjur etablerat en stam i Wisconsin.

Stenmården är i hög grad anpassad till människans miljöer som jordbruksmark, byar, större samhällen och även städer. Den är nattaktiv och söker daglega i övergivna räv-, ekorr- eller större fågelbon. Den kan också bo i uthus eller på vinden i boningshus. Annars föredrar den öppna lövskogar och höglänta klipplandskap, och sommartid kan den förekommer så högt som 4 000 meter över havet.

Levnadsvanor:

Stenmården lever framför allt av smågnagare, i synnerhet åkersork, och fåglar. Fåglar föredras i samhällen, medan smågnagarna företrädesvis jagas på öppen mark. Dessutom tar arten igelkott, mullvad, hare, ekorre, fågelägg och insekter. I synnerhet på hösten äter den också bär och frukt.. I vissa områden kan växtdieten tidvis utgöra merparten av födan.

Den håller sig gärna i närheten av människans boplatser och kallas därför "husmår" på danska.Tidigare utgjorde de ett problem då den ofta tog fjäderfä, något som har minskat i och med hönsproduktionens koncentration till större enheter. Dock anses den fortfarande som ett hot för tamduvor och mindre fågeluppfödning. 

Den kan också orsaka skador på hus och fordon. Stenmården är i mellersta Europa just känd för att bita sönder kablar och slangar i bilar. Vad beteendet beror på är omdebatterat, men eftersom det främst sker på våren. Det finns en teori som att handlar om unga, oerfarna djur som "provar sig fram" om vad som är ätbart. Andra teorier är att det är ett lekbeteende hos stenmården.

Användningsområde och jakt:

Likt mårdhunden så har djuret fångats och även fötts upp för dess päls. Eftersom stenmården är fruktad så snabbehandlas nu planer på att utfärda skyddsjakt* på djuret för att få bort detta ur den svenska faunan igen.

*Förklaring - Skyddsjakt innebär att djuret får jagas året runt utan begränsning för att avlägsnas i detta fallet. I andra fall kan det handla om missanpassade eller skadade djur som stör mänskliga aktiviteter så att det utgör en fara för människor eller djuret själv. Varg är med jämna mellanrum utsatta för skyddsjakt när dessa angripit boskap som t.ex. får och rivit dessa i stor skala.

I nästa avsnitt tar vi  bland annat upp , amerikansk lupin och parkslide.

Källa: Wikipedia & eget material.

Skribent: S. Johansson - EWP


Skriv en kommentar
Du måste vara inloggad för att kunna skriva en kommentar


Kommenterar till den här nyheten (4):




Fler nyheter