När tunna och höga moln drar upp från horisonten bildas ibland optiska fenomen kring solen. Ibland skapas en rund ring, ibland ser det ut som solen blir mer eller mindre avlång vid nedgång, och ibland kan det till och med ut som vi har flera solar på himlen.  Boven i dramat, eller konstnären om ni så vill heter Cirrostratus eller slöjmoln.
Cirrostratusmolnen återfinns på 5-8 km höjd och består av något speciellare iskristaller än sina släktingar Cirrus och Cirrocumulus.  Cirro betyder ring och stratus betyder lager.
Molnen i sig ser nästan helt konturlösa och genomskinliga ut, och ibland ser himlen mer förorenad än molnig ut.

När solljuset bryts i de 6-kantiga iskristaller som dessa moln består av, uppkommer fenomenet halo vars namn från början kommer från grekiskan och betyder ring eller cirkel. Det är också så vi upplever det, som en ring runt solen. Halofenomenet kan bara bildas om ljuset bryts i samma riktning som iskristallerna och det kräver att de har en storlek på ca 0,1 – 0,5 mm. Vid den här storleken faller de i luften på ett symetriskt sett och ljuset kan därmed bara brytas på bestämda sett. Är iskristallerna mindre eller större har de en förmåga att falla lite hur som helst och halon uteblir.

22 och 46 graders-halon
Det finns olika typer av halo där den så kallade 22-graders halon är den allra vanligaste. Ringen i sig är ganska blek men har vid en noggrann blick ett spektrum som är omvänt mot vad regnbågen har. Halon har färgen blått längst ut och rött längst in, alltså tvärt om vad regnbågen har. Ibland kan även en 46 graders halo uppstå, den ser ut som 22-graders halon men är än blekare och betydligt större. Ofta uppkommer den utanför 22-graders halon vilket alltså leder till en sorts dubbelhalo.

Halo samt bisolarer över Berg (Västra Götaland). Foto: Patrik Tano

Bisolarer eller sundogs
Tillsammans med 22-graders halon förekommer ibland ett fenomen som kallas bisolar, eller på engelska sundogs. Fenomenet ser ut som en liten regnbåge på var sida om solen. Även här är spektrumet dock helt tvärt om i jämförelse med regnbågen. Fenomenet är vanligast när solen står lågt på himlen.

Bisolar över Halland 2008. Foto l. borg

Sunpillars eller vertikalpelare
När solen är på väg ner, eller upp och står väldigt nära horisonten eller strax under kan sunpillars eller vertikalpelare bildas. Fenomenet kräver samma förhållanden i luften som när en halo bildas. D.v.s. små organiserade iskristaller i rätt storlek. Fenomenet blir en ljuspelare ovanför solen.

Tilläggas ska att det inte bara är solen som kan skapa dessa fenomen. Även en ljusstark måne kan bidra till dessa fenomen, om än betydligt ljussvagare.

Fenomenet är beskrivet i historien som tillika är en av de äldsta avbildningarna av Stockholm!

En riktigt gammal iakttagelse gällande dessa fenomen utgör den s.k. Vädersolstavlan vilket är en tavla som hänger i Storkyrkan i Stockholm och är en av de äldsta kända bilderna av staden. Tavlan har fått sitt namn efter vädersolarna, det optiska solfenomen, som den avbildar och som uppträdde på morgonen den 20 april 1535. Det som avbildades var troligen en så kallad haloeffekt.

Länk till wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4dersolstavlan